Rummet var litet.Utrustningen var från 60-talet, men det mesta följde med till Tullvaktsvägen. Den stora, till synes överexponerade ytan, är läskpappersark som man använde som underlag och regelbundet bytte. Labbänkar har en tendens att åldras under egendomliga och färgrika öden. Man hade inte destillator för att få dest vatten, utan använde jonbytare för ändamålet. Dunken på golvet var förråd för det. Ovanför dunken ses ett ställ för pipettvätt. Till höger ett torkställ för glasvaror. För övrigt syns alla de småsaker som gör ett labb till en mystisk plats för de flesta, och i alla händelser är en luktupplevelse.

En spektrofotometer står till höger. Ett ställ med fågelpipettförsedda flaskor för rutinanalyser ses delvis till vänster. Pärmar och böcker i bokhyllan och läskpapper på bänken.Varje dag gjordes minst 20 kemiska analyser, dels på baden i maskinerna, dels på nyblandade lösningar, alltså mer än 5000 per år.

De hanterade volymerna var alltid 200 liter och blandades i pakoblandare. Här ses sex stycken i första ledet.Omröring skedde med riktade vattenstrålar längs botten av blandaren. De drevs med en pumpmotor. Omkoppling skedde vid överpumpning till förrådscisternerna som står bakom blandarna. På väggen ovanför dessa sitter uppfordringspumparna till framkallninsmaskinerna.

Ett utrymme fanns i våningen ovanför blandningen, där även film förvarades. Här syns i förgrunden sodasäckar, filmkartonger och ett torkskåp till maskinerna. I rummet bakom finns tunnor och kartonger med bl a framkallningsämnen. Fotolabbet upptog de två översta våningarna i huset och kemikalierna kom upp med hiss. Det begränsade utrymmet medgav inga större kvantiteter.

Rummet var litet och dåligt ventilerat. Framkallningsämnena hade under åren färgat väggarna bruna. Till höger är dragskåpet bredvid det minimala arbetsbordet med våg och pH-meter. Skrivbordet vid dörren var ännu mindre.

Blandningsrummet åt andra hållet med Kurt Jonesson som blandare Han är den som arbetat längst på filmlabbet, det blev 37 år till sist. Till vänster är ett takhögt dragskåp i vilket står, nere till vänster, en vit 100 liters plastbehållare för kemikalier samt två pakoblandare med plastbehållare. Det fanns också pakoblandare där kärlet var av titan för att garantera att den blandade lösningen inte förorenades eller frätte sönder kärlet. Det står två sådana längst fram.

Längst bak är utrymme för kemikalier. De gröna 60-liters dunkarna på rad innehåller ammoniumtiosulfat, ATS, för fixbad. I det längst till höger står en gul fatpump. På pelaren finns ett handfat med ögondusch. Kurt Jonesson har gasmask och långa skyddshandskar. De var nödvändiga p g a damm, lukt och kemikalieångor. Många fick eksem av pulverdamm från framkallningsämnena, speciellt CD-2 var ett problem.

Milljöförvaltningen kommer inte in i verksamheten förrän 1983, efter flytten till Tullvaktsvägen, och inspektörerna har aldrig sett labbet på Sandhamnsgatan. När jag på våren 2011 träffade Lena Embertsen för att hämta årsrapporten för 2010 från Nordisk Film Post Production, förmodligen den sista som berör ett verksamhetsår, passade jag på att visa henne de tredimensionella bilderna från Sandhamnsgatan. Frånsett de traditionella fläckarna och slitaget som kännertecknar gamla kemilabb frapperades hon av att det var rent och god ordning ordning rådde trots förutsättningarna och de trånga och mörka utrymmena.

Inga datorer förekom på kemisidan. Det skulle dröja till slutet av 1980-talete innan de kom. Den enda dator som kemipersonalen kom i kontakt med fanns på ett gym i närheten. Den var för underhållning och man kunde för en ringa pening spela det numera klassiska Pacman-spelet. Jag tog med mig en schackdator till jobb, men den blev snabbt impopulär, sedan man förlorat för många spel mot den.

Alla kemikalier, bad och lösningar ledes förr eller senare till avlopp. Endast silver återvanns med elektrolys. Det var ekonomiskt lönsamt.

Framkallningsmaskinerna fanns på våningen ovanför blandningen.De stod på ett förhöjt trägolv under vilket rördragningen från blandningen till maskinerna doldes. Det fanns också en omfattande rördragning mellan maskinerna och deras servicedelar, värmepatroner och cirkulationspumpar. I allmänhet såg man inte rördragningen annat än vid arbete med den. Annorlunda blev det på Tullvaktsvägen där rördragningen skedde under golvet till framkallningshallen och därför i taket i återvinningshallen.

Originalfilmer, filmer direkt från kameran, framkallades i en egen hall, där framkallarna kunde arbeta ostört. De var de äldre medarbetarna. De yngre fick göra sina lärospån i kopiehallen, där en misslyckad framkallning

visserligen var förarglig men inte oersättlig.

(910 ord)